Jag sätter igång kaffebryggaren och medan den gör sitt drar jag isär gardinerna och hissar upp persiennerna för att släppa in några av sommarens sista solstrålar. Jag kollar på klockan och det börjar bli dags att göra sig i ordning. Datorn är med, kalendern är med, matlådan också. Jag går ut från lägenheten mentalt rabblandes igenom mina medtagna tillhörigheter och ska precis låsa dörren, när jag kommer på att jag givetvis glömt att ta med mig bestick. Det är som att jag aldrig någonsin haft som rutin att lägga ner ett par i väskans ytterfack redan kvällen innan.

Med besticken nu i väskan beger jag mig bort mot campus och glömmer till och med att sätta igång musiken i mina hörlurar för att jag är så tankspridd och nervös inför dagen. Jag närmar mig de stora dörrarna till byggnaden som terminens första föreläsning ska hållas i, och huset känns av någon anledning större än det brukade vara… Eller är det jag som känner mig mindre? Jag stannar till utanför den stora tegelbyggnaden och den stirrar tillbaka på mig tomt. Att vara tillbaka här känns så nytt, så främmande. Nästan som en sorts motsats till en deja vú. Det borde finnas ord för det också, tänker jag. Jag möter upp ett par kurskamrater som också är lite nervösa. En har glömt vattenflaska, och påpekar hur udda det känns att ha glömt en sån väsentlighet, samtidigt som den andra undrar var salen vi ska vara i ligger. Jag minns knappt själv.

Vi tar oss igenom den långa korridoren och möts av ett klassrum med småpratande grupper bestående av studenter från vårat program. Jag minns hur jag som liten skulle börja skolan, och att jag då, för att inte behöva övertänka vilken plats jag valde första dagen i det okända klassrummet, tittade ner i golvet och bara gick och satte mig någonstans så fort jag kunde. För det spelar ingen roll var jag sitter, egentligen. Jag tittar inte ner i golvet denna gång, men taktiken är densamma. För det spelar ju ingen roll var jag sitter, eller hur…? Klassrummet fortsätter fyllas upp med ungdomar som en efter en ser sig omkring för att hitta sig en lucka där just de hör hemma, och till slut anländer även föreläsaren, som också tystar klassrummet med sin närvaro.

Så fort föreläsningen är över börjar småpratet igen. Jag ser ner på mina svårlästa anteckningar som jag egentligen borde renskriva så fort som möjligt. Alla människor strömmar ut från klassrummet, som om någon öppnat upp en stor sluss. Klockan har blivit lunchdags, men det känns nästan som att en hel dag har gått. Efter en lunch i den varma solen promenerar jag hem och sätter mig i soffan. Jag söker på “opposite of deja vu” och får upp jamais vu – att uppleva någonting som okänt och främmande, trots att man varit med om det innan. Ja, det är exakt så det känns gällande terminsstarten. Jag kollar upp min nästa föreläsning och det visar sig att den ska hållas på distans. Det får mig att pusta ut lite. Ett steg i taget. Det är en dag imorgon också, med nya föreläsningar som är på campus. Har jag allt till imorgon? Laddad dator, alarm, lunch… Just det – besticken!