Nummer 1 är här!

Krönika – Poängen är inte poängen

Anja Jarochenko

Graf. Design & Kom.
Hösten 2019 hade jag min första tenta. Resultatet till den här tentan fick jag någon vecka senare, under ett höstmöte med min sektion. Det var en dag som jag och många andra sett fram emot sedan länge, då vi i ettan äntligen skulle få våra ovvar. Så fort själva mötet var över fick alla vi som beställt overall ställa sig i en kö i lokalen, där vi glatt småpratade med varandra, i väntan på det efterlängtade studentplagget. Plötsligt ändrades stämningen i rummet…
Anja Jarochenko

Anja Jarochenko

Graf. Design & Kom.
Illustration: Milla Fjelkestam

En energivåg gled igenom lokalen och absorberade den lilla lycka som just den dagen överröstade stressen över studieresultat och prestationsångest… “Tentaresultatet har kommit”, hörde jag någon säga, som om det vore något sorts dödsbesked. Under en tystnad som jag har svårt att avgöra tidsspannet på, hade alla ryckt upp sina telefoner och deras känslor tog form i olika ljud som sakta men säkert fyllde rummet med brus. Jag öppnade upp min inkorg, och såg det olästa mailet som innehöll resultatet till något som var otroligt avgörande (särskilt när någon precis ropat “yes!” en meter bort). Jag klickade upp mailet… Ett stort, fett, hånfullt “U”. Jag ville spy.

Under min första tid på universitetet, långt innan den tenta-perioden, så tänkte jag givetvis på att det skulle bli en tenta som avslutande moment på kursen, och att det potentiellt var något som kunde gå illa och medföra konsekvenser… Men trots att tentan var en av de första sakerna som informerades om på kursstarten och var så central, kändes den alltid så himla långt bort! När tentor dessutom är något som sker under en specifikt utsatt period då man får strunta i precis allting annat och enbart fokusera på att plugga och skriva tenta, så var det ju  ingen idé att oroa sig tidigare än nödvändigt, eller hur? Tiden gick, tentaperioden närmade sig. Inlämningar behövde bli färdiga, anteckningar skulle renskrivas, matlådor behövde lagas och sömnbristen hade kommit ikapp en… Ni vet, det här vanliga som bara blir ett enda stort ångestberg av saker som måste lösas. Och tentan var inte alls långt bort, utan den var helt plötsligt imorgon. Hur hade allting hunnit gå så fort?

Jag behövde verkligen fortsätta plugga, men det enda jag kunde tänka på var att min frys verkligen borde avfrostas, och vilka snacks som skulle kunna vara bäst att ha med sig till tentaskrivningen för att hålla humöret uppe. Dricka fick jag inte heller glömma, för tänk om jag skulle få vätskebrist och svimma? En fullt rimlig farhåga och prioritering för en person som aldrig svimmat i sitt liv. På själva tentadagen kände jag mig ganska avtrubbad, efter att bara ha ägnat mig åt stress de sista dagarna. Jag klev upp någorlunda smärtfritt, efter en halvbra natts sömn, svarade på tentafrågorna så gott jag kunde, och utan att svimma av varken vätskebrist eller något annat gick jag hem och kände mig klar för dagen. 

Ja, det var givetvis skönt att få överleva den tentamensdagen, men där stod jag sedan på höstmötet med mitt “U” i ena handen, den numera ointressanta ovven i den andra, och en enda stor grå dimma i huvudet. För inte nog med att jag var underkänd, så tog jag beslutet att direkt gå in och kolla på poängdetaljerna, och fick mig då käftsmällen att jag var en halv poäng ifrån att bli godkänd… En halv poäng ifrån att glädja mig för min overall och kanske en halv poäng ifrån att få vara den som utbrister ”yes!”… 

Jag lät materialet ligga i några veckor (mestadels på grund av trauma), och började sedan sakta men säkert gå igenom kursen från början. Det som förvånade mig var hur bra det kändes att ta sig an allt igen inför omtentan. Det var information som redan var bekant, vilket blev en trygghet som balanserade ut de andra nya kurserna, med sina läskiga tentor. Skönt med lite extra klarhet i saker, och att få känna trygghet i att man faktiskt har förstår sig på det som står i böckerna. Ingenting slog givetvis att senare få det godkända resultatet på omtentan i handen, men jag skulle ändå vilja påstå att hela upplevelsen var rätt givande! Och poängen, den kändes väl bra, men också så obetydande. För poängen sitter ju egentligen inte alltid i poängen, utan mer om att faktiskt ta med sig något bra från sin utbildning – det ska kännas bra! Det är så ofta jag hör ordet tentaångest och den här skräcken över att behöva göra om examinationsmoment… Jag är nu på mitt sista år på programmet, och det har blivit en hel del tentor som skrivits under åren. Vissa har jag tentat av en gång, andra fler, och det är utan tvekan de kurser som jag fått komma tillbaka till som jag har bättre kunskaper i idag. Var inte rädd för att ta dig an saker på nytt och fäst dig inte så starkt vid poängdetaljer. Att tenta om är en historia som bär med sig ett gott slut. 

Rulla till toppen