Mikaels resa på Linköpings universitet inleddes 1976 när han började läsa Industriell Ekonomi.

– På den tiden fanns bara A-, B- och C-huset, inleder Mikael.

Hem-hemma är Umeå och då fanns bara Industriell Ekonomi på LiU, vilket gjorde valet efter naturprogrammet på gymnasiet ganska lätt. Redan år två började Mikael engagera sig och var då ansvarig för marknadsföring i I-sektionen, året efter blev han sektionsordförande. Redan från studiernas start hade Mikael lagt märke till att det inte fanns ett kårhus på universitetet, något som fanns hem-hemma. Pubarna Flamman och [hg] fanns redan, men det saknades ett ställe för alla att samlas. På den tiden hade LinTek sitt kontor i en korridor i A-huset, men det fanns inga möteslokaler eller platser för produktivt arbete. Under vårterminen årskurs tre påbörjade Mikael likt en kampanj för att bygga ett kårhus.

– Jag sa “Rösta på mig i LinTeks kårval så ser jag till att ett kårhus byggs”, beskriver Mikael.

Kårallen

Ur en brun läderväska tar Mikael fram det underlag som skrevs av honom och en till person på skrivmaskin. På framsidan ser man Campus Vallas tre hus tillsammans med en skiss på vart kårhuset skulle stå. Mikael berättar att det var mycket att göra, inte bara med att framställa underlaget, men även att ena sektionerna. Under 70-talet var de flesta av universitetets olika lärosäten utspridda runt om i Linköpings innerstad och Mikael pratar om vikten av att få alla sektioner att ansluta sig till idéen om att ett kårhus skulle byggas hos den tekniska högskolan. De lyckades dock ena alla lärosäten och underlaget skickades vidare till kommunfullmäktige där även de godkände beslutet. Kårallen skulle byggas.

Som ett resultat av att kårhuset skulle byggas, höjdes medlemsavgiften för studenterna vid samtliga sektioner, vilket ledde till att Kårallen idag är delvis finansierat av studenterna. LinTek fick också en ny heltidstjänst i form av en Kårhusgeneral, som såg över byggnationen och även satt med i en kommitté som bland annat Mikael bildade där LiUs rektor, landshövdingen och VD:ar för olika företag satt med. Mikael berättar att det var viktigt att ha med VD:ar då det blev ett sätt att förankra till näringslivet. Mikael berättar att han satt med i kommittén som var det formella beslutsorganet för konstruktionen av Kårallen hela tiden. Han beskriver gruppen som att det fanns mycket kunskap som vidareutvecklades då personerna i kommittén byttes ut med jämna mellanrum. Beslutsunderlaget beräknade att Kårallen skulle vara färdigt till hösten 1984, men först hösten 1987 blev det klart och invigdes av kungen och drottningen.

– Äntligen var det klart, sammanfattar Mikael och tar ännu en klunk ur sin kaffekopp.

Kårhusets hemligheter

Något Mikael beskriver som ett “preskriberat bus” var knuten på lyktstolpen precis utanför Kårallen, samma lyktstolpe som har alla vägskyltar. Han förklarar att tillsammans med tre andra studenter monterade de ner lyktstolpen under en kväll och togs till vad som nu är M-verkstan. Stolpen kapades, de svetsade en knut och sammanfogade den med stolpen. Att dra om alla sladdar så att lyktstolpen sedan skulle fungera tog sex timmar, men lyktstolpen monterades upp igen och dagen efter, den första april 1980, stod det i lokaltidningen Folkbladet Östgöten att genom att ha en knut på lyktstolpen kunde man reducera elförbrukningen med 49%. Detta stämmer självfallet inte, men var ett bra första aprilskämt. Genom åren har Mikaels engagemang inte sinat. Idag är Mikael engagerad i tre olika bolag där han sysslar med allt från styrelserekrytering till drönare. Mikael är även hedesledamot i I-sektionen och har vid flera tillfällen föreläst för sektionens studenter.

– Det finns två händelser som påverkat mig positivt i livet. Det ena var när jag var utbytesstudent i USA ett år, men det andra var att läsa här och jobba kåraktivt. Utbildningen var såklart häftig, men jag har idag mycket mer nytta av det jag lärt mig som kåraktiv.