Nummer 1 är här!

Tvåhjulingen vi alla älskar – även under vintern?
Cykeln. En konstruktion av stål eller aluminium, två hjul och två gummihandtag som du håller hårt i, som om hela ditt liv hänger på det. Den tar dig från punkt A till B utan ett avtryck på vår planet och du får gratis motion. Men, det allra mest värdefulla med detta tvåhjulade fordon: Du får trampa på den hem från kravallen, oavsett hur bra balanssinnet fungerar, just då… Helt otroligt! Men vad gör du när märkesbacken är täckt av snö och trottoaren är lika hal som isen där Bambi sprattlar? Det ska vi reda ut, här och nu.
Ludvig Arvidsson

Ludvig Arvidsson

Skribent

Väckarklockan ringer för tredje gången. Den ringer för att du har den där föreläsningen som du inte sett fram emot men vet att du måste gå på. Du tar det där långa steget upp ur sängen och tittar ut genom fönstret. En syn som du inte hade förväntat slår dig som en väckande käftsmäll. Ett vitt hav av snö breder ut sig över cykelstället och du ser en stackare som går med släpande steg längs trottoaren. Personen har en sån där pälsmössa som man bara tar på sig när det verkligen behövs. “Hur ska jag ta mig till plugget nu?”, tänker du för dig själv. “Äh, jag kan ta cykeln”. Du förbereder dig psykiskt för mardrömsresan när du hyvlar den dagliga skivan hushållsost till mackan och sen går du mot ytterdörren. Tar på dig allt du äger som på något sätt kan hjälpa dig mot kylan som tagit sig hela vägen hit från självaste Sibirien. 

Dina kinder blir omedelbart lika röda som Rudolfs nos när du går genom porten. Din nyckel till cykellåset ligger i handen, redo för att låsa upp denna maskin som ska ta dig till det du håller kärast. Tanken slår dig, varför är inte föreläsningen inställd? Det går ju inte att ta sig fram i det här vädret. Skakande på huvudet tar du ett djupt andetag och sätter dig på cykeln. Trampar och trampar men det händer ingenting. Känslan är att du gräver en grop som är djupare än snön och ner genom marken. Bakdäcket bara snurrar och snurrar men inte kommer du framåt. Det är bara att börja gå. Det tar dock inte många meter förrän du ser något som ger dig hopp. Spåret av andra, hoppfulla studenter som trampat sig igenom en halvmeter snö och den där mackan med ost på, som du åt för snart 20 minuter sedan, ger energin du behöver. 

Du tar sats och den känslan du får matchar inget annat! Du känner dig tacksam och starkare än någonsin. Cykeln klarar av allt. Du och cykeln klarar allt. Du cyklar förbi en trött student som inte valde att ta sin cykel just denna dag och du kan inte låta bli att dra något på smilbanden. “Jag visste att jag valde rätt!”, tänker du samtidigt som de tunga stegen bakom dig hörs mindre och mindre. 

Händerna går knappt att använda och att låsa cykeln just denna morgon är svårare än någon tenta du någonsin skrivit. Du låser till sist cykeln och klasskamraterna möter dig i korridoren och du är på orimligt bra humör idag. Varför? Du har insett att cykeln är en maskin man inte ska ta för givet. Många kompisar har gått i en halvtimme för att de inte gav det förtroendet till sin cykel som du precis gjort. Ett misstag de sent kommer glömma. 

Det är inte konstigt att cykeln är oss studenter så orimligt kär. Den tar oss fram i alla väder. Behövs service av den regelbundet? Nae. Däckbyte efter några år? Hell no. Körkort? Glöm det! Och glöm för fanken inte att du kan ta den hem efter kravallen! Guds gåva till oss alla! Så nästa gång du vaknar upp med ett snöoväder ute, ta chansen att vara den där studenten som visar vägen. Visa vägen genom att skapa det där första spåret i snön. Gör du det nästa gång, är vi alla dig evigt tacksamma. Nästan lika tacksamma som vi är till det vackraste vi har, cykeln.

Rulla till toppen