Det finns en viss uppfattning att Tinder är, eller har varit, för de ytliga och fåfänga, kanske ligger det något i de orden. Med tiden har appen populariserats och det har blivit allt vanligare för folk att träffas via digitala hjälpmedel. Den uppfattning jag besitter är att det finns ett visst stigma kring att möta någon online och att det skulle anses vara mindre ”äkta” än att träffas på mer traditionella sätt. Men är det verkligen så? Det verkar som om vi har genomgått en omvälvande förändring när det gäller hur vi söker och finner kärlek. De gamla berättelserna om slumpmässiga möten och ödesdigra ögonblick tycks ha fått ge vika för något mer teknologiskt, mer kontrollerat.

Den digitala revolutionens påverkan sträcker sig in i alla aspekter av våra liv, och Tinder representerar en fascinerande dimension av denna omvandling. Genom att svepa höger eller vänster har enkla fingerrörelser blivit portvakter för våra romantiska möjligheter. Det är som om uppmärksamhetsförmågan har komprimerats till ett ögonblicksbeslut, där kärlek och avvisning avgörs på ett ögonblick. Tinder och dess motsvarigheter har inte bara infiltrerat vårt vardagsspråk utan också omdefinierat hur vi bygger och upplever relationer. Vi har gått från romantiska möten likt de i en komedifilm till en digital plattform där val och avslutningar görs i hastiga svepningar. Den romantiska dansen har ersatts av en digital dejtingdystopi, där teknologin styr vårt sökande efter kärlek.

Men är det verkligen en dystopi, eller har vi bara anpassat oss till det nya sättet att möta människor? Trots den initiala kritiken och oro över den snabba konsumtionen av möjligheter, har digital dejting också öppnat dörrar till tillgänglighet och bredd i våra val. Så även om fingerfärdigheten står i centrum och uppmärksamheten kan vara kortvarig, är det också en tid där möjligheterna att möta någon utanför ens vanliga kretsar har ökat avsevärt. Digitaldejting kan vara både en förbättring och en utmaning för romantiken, och hur vi navigerar i denna nya värld kommer fortsätta forma hur vi upplever kärlek och relationer.

Internet har underlättat för folk att träffa människor de nödvändigtvis inte hade mött annars. Det har format relationer och förbindelser, vilket jag själv kan underteckna. Men trots detta är det sista, och det jag helst vill undvika att folk ska fråga hur vi träffades på släktträffen, för sina äldre släktingar och föräldrar besitter en förlegad syn; där allt på internet är dåligt. Kanske är denna förändring inte en melankolisk avskedssång för den gamla kärlekssagan, utan snarare en symfoni av förändring och anpassning till det som nu är och det som komma skall.