Så länge jag kan minnas har det uppmanats att rådfråga äldre personer i ens omgivning. Det finns en allmän konsensus om att de besitter erfarenhet och har genomlevt situationer som du själv står inför nu. Tänk till exempel på ditt första år på campus: du har lämnat föräldrarna i din lilla stad i Småland, bestämt dig för att börja plugga men har ingen aning om hur student-, “storstadslivet” eller självständigheten kommer påverka dig, i ditt nya kapitel i livet. Som nollan, på sin allra första dag i skolan eller under Nolle-p kändes allt så främmande. Överflöd av intryck, mycket information och hektiska dagar. Under dessa tider ser man upp till sina faddrar, de verkade ha full kontroll och svar på alla frågor. Men med tiden börjar man undra: har någon egentligen full koll på livet?
Jag minns tydligt hur det kändes att börja gymnasiet. Där satt jag i en aula full av nya studenter, yngst på skolan, i en främmande men ack så spännande värld. Trots att det endast fanns ett gymnasium där jag växte upp, kändes det enormt. De äldre studenterna fick stor uppmärksamhet och de var snart klara med skolgången och redo för vuxenvärlden. Där stod jag återigen vilse och ovetandes. Under åren har jag insett att ingen av oss verkligen har ”koll på livet”. För när man själv står där på sin egen studentdag eller som fadder för de nya studenterna inser man hur ovetandes man fortfarande är. Franz Kafkas citat “you are free and that’s why you are lost” kommer till mig som en påminnelse om att friheten som vi har i livet kan vara förvirrande och överväldigande. Vi är fria att välja våra egna vägar, men det är just i den friheten som vi kan känna oss förlorade och vilsna.
Hur länge förföljer denna känsla oss, inte kan det väl vara hela livet? Det känns besynnerligt att tänka sig att gamla släktingar känner sig förvirrade eller osäkra inför livets utmaningar. Någonstans måste det finnas en övre gräns. Jag har alltid trott att denna känsla försvinner med tiden, att när jag väl pluggar mitt tredje år finns det inte lika många frågetecken att reda ut, men jag kan säga att så är inte riktigt fallet.
Livet är en resa full av ovisshet, det är komplicerat, oförutsägbart och fyllt av överraskningar. Även de äldre som jag såg upp till hade sina egna tvivel och osäkerheter. De hade helt enkelt lärt sig att hantera dem på olika sätt. Livet är en resa som är full av äventyr och upptäckter. Ingen har fullständig kontroll över det, och kanske är det just denna insikt som gör våra liv så rika och fyllda av äventyr. Där, i det ögonblicket, när du reser dig från fönsterkarmen, börjar du förstå att det är okej att känna sig vilse och överväldigad, att det är en del av livets natur. Att känna sig utom kontroll är inte detsamma som att vara maktlös.
