Nummer 1 är här!

Klara, färdiga, hoppa!

Kajsa Jansson

Krönikör
Det har blivit april och någonstans i takt med att vårvintern släpper sitt grepp tvingas jag inse att min tid som student snart är över. Bland febrilt skissande, utvärderande och skrivande på exjobb har våra samtal vid lunch sakta bytt ämnen...
Kajsa Jansson

Kajsa Jansson

Krönikör

Det har blivit april och någonstans i takt med att vårvintern släpper sitt grepp tvingas jag inse att min tid som student snart är över. Bland febrilt skissande, utvärderande och skrivande på exjobb har våra samtal vid lunch sakta bytt ämnen från fester och veckans matlådor till vilka städer alla ska flytta till efter examen. Sommaren ligger snart runt hörnet och hotar på ett något förtjusande sätt att sticka hål på min trygga studentbubbla. Är det såhär det känns att hoppa fallskärm? Att bara kasta sig ut i världen och hoppas på att något faktiskt tar emot en när det är dags att landa. 

Under våren har jag insett att man verkligen borde skriva dagbok. Någonstans mellan mottagningens första nervösa dagar och examens högtidlighet har det rymts så många fina små stunder som jag är rädd att jag ska glömma bort. Det är något paradoxalt över att vara student. Å ena sidan har det varit tidiga morgnar, sena kvällar, tentor, labbar och ärligt talat ganska så många svordomar. Å andra sidan har det balanserats upp av pubar, klubbar, sittningar och kravaller. Alltid till tonerna av gyckel, sånger och visor. Det är här det har varit okej att vara lite ostrukturerad, lite fattig, lite bakis och lite jäkla förvirrad över vad framtiden egentligen ska ha att bjuda på. Det har inte varit glamoröst, men det är en tid i livet som jag har älskat. 

Bland alla sidor av den där dagboken jag aldrig skrev hade jag berättat om allt som hänt mellan de stora stunderna. Hur heligt det har varit med kaffe, att en öl faktiskt smakar som bäst efter en tenta och att de allra bästa konversationerna är de som hålls mellan totala främlingar i en toakö på kravall. Jag hade skrivit om alla människor jag träffat och hur vi alla har varit varandras hejarklack när vi tagit oss an vuxenlivet med stapplande ben. Jag tror stenhårt på att vi formas av människor vi möter, saker vi gör och händelser vi går igenom. Vi är vandrande pussel byggda av allt det som har lämnat ett avtryck på oss. Tiden på universitetet må vara kort, men jag vill ändå tro att den gör ett så pass stort avtryck på många av oss att vi bär den med oss för resten av våra liv. 

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att stå där med fallskärmen i ryggsäcken, med en puls som kan liknas med den man känner när mejlet om ett nytt resultat inrapporterat i Ladok dimper ner. För oundvikligen kommer vi behöva hoppa. Men tills dess tänker jag fylla våren med allt som snart är reliker från en annan tid i livet. Jag tänker njuta lite extra av mikrokön på lunchen, för jag vet att det kommer finnas dagar där jag kommer sakna den. Jag tänker stanna ute till stängning, sjunga stad i ljus tills att jag är hes och sedan vandra hem genom min hemstad som sakta kommer att bli ljusare för varje natt som passerar. Njuta lite extra av världens bästa klädesplagg, för snart är dagarna i ovve över. Helt ärligt så vet jag inte om man någonsin kommer att känna sig redo att lägga den här gemenskapen bakom sig. Jag tänker med glädje låta tentor och plugg vara ett avslutat kapitel, men oj vad jag kommer att sakna allt det andra runt omkring. Så den här sista tiden kanske är som att ta ett steg bakåt, ladda och ta sats för att med diplomet i handen vara redo för att hoppa.

Rulla till toppen