Så här började det: Någon gång i februari, efter alla hjärtans, började vi på redaktionen höra saker. Först var det bara några få av oss, lite osäkra på om vi bara inbillade oss. Det lät ungefär: dun dun… dun dun… Vi försökte självklart bortförklara det. Vårvindarna spelar spratt. Stolar skrapar. Men allt högre blev det. Snabbare och snabbare i takt. Dun dun… Till slut kunde ingen längre avfärda det. Dun dun, dun dun… Vi alla stod rygg mot rygg i KO123 skrämda ur vettet, när det till sist gick av stapeln.

DUUUUUUUUUUUN!

Som vi skrek. Jag stod helt lamslagen. Emelia, chefred, reste sig dock tappert från golvet (där hon just kollapsat av ren fasa) och ropade in i mörkret: 

– Hallå? Vem där? Uppenbara dig genast, ty vi är beväpnade med pennor, och ni bör vara upplyst att det stämmer som sägs i gängse folkmun, att pennan är mäktigare än svärdet!

En tår rann. I tystnaden som kom minns jag hur layout och illustratörerna höll om varann, skallret från skribenternas tänder. Inte ett andetag. Långsamt, långsamt petade Emelia upp dörren… Där låg den. Givetvis.

Ett leende så bländande att rummet lös, slipsen knuten så stilrent, bröstfickan utrustad med både kulspets och blyerts, lika bedårande blå som det blod som pumpar genom LiTHanians hjärta. Redaktionen blev till jubel och skratt, någon smällde av en konfettikanon. Vi hade fått fenbesök från självaste Atlanten.

Efter att ha satt tänderna i både kLiTHanian och julnumret vände den sig till redaktionen och sa:

Inte så mycket faktiskt. Hajar har inga stämband. Men vi såg i dess ögon att den älskade oss, älskade er, kära läsare. Att den gruvade sig inför att återvända till havets ensliga avgrund. I evigheters evighet ville den här förbli. Och vi välkomnade den kallblodigt, med öppna armar: en LiTHen haj till posten som LiTHanians nya maskot.

Simma lugnt <3

PS. Lite längre fram i tidningen har LiTHen haj fått följa med Kelly och utforska de bästa pluggplatserna på campus! Missa inte tipsen;^) DS.