Nummer 1 är här!

Ett öppet kärleksbrev till studentlivet

Kajsa Jansson

Krönikör
Jag vet att det kan kännas uttjatat, men har vi egentligen tackat studentlivet nog för hur fantastiskt det faktiskt är?
Kajsa Jansson

Kajsa Jansson

Krönikör
Illustration: Elvira Löfquist Boström

Jag vet att det kan kännas uttjatat, men har vi egentligen tackat studentlivet nog för hur fantastiskt det faktiskt är? 

Jag satt på pendeltåget hem från Bonfire-festivalen en fredagsnatt, sådär bubbligt lycklig som man är efter en otrolig kväll. Klädd i ovve, och kanske något högljudd tillsammans med mitt sällskap, så tog det inte särskilt lång tid för oss att locka till oss uppmärksamheten från sällskapet bredvid. Nyfiket frågar dom oss vilka program vi studerar, hur länge vi har pluggat och när vi ska ta examen. Killen mitt emot mig berättade om sin studietid i Uppsala och sa gång på gång att det är en tid i livet som man bara har där och då. Oundvikligen föll vi till slut in på pandemin och hur tacksam han var över att ha tagit examen året innan den bröt ut, samtidigt som jag berättade om hur mitt första år av studier bestod av långa dagar på zoom. 

Jag satt mellan husen bara veckor tidigare, målandes på märkesbacken samtidigt som jag var omringad av studenter och musik. Stämningen gick att ta på i luften, det liksom vibrerade av förväntan inför allt som skulle ske de kommande veckorna. Där och då slog det mig att samtidigt som jag nu skulle börja mitt sista år, så skulle jag också få uppleva mitt första år på universitetet helt utan restriktioner. Lite galet ändå, eller hur?

Såhär i efterhand tänker jag på killen på pendeln och hans uppmaning att verkligen njuta av tiden som student. Jag kan inte låta bli att hålla med; att vara delaktig i studentlivet är något otroligt. Stundtals var det otroligt tufft att börja min studietid som jag gjorde, men trots att det var ensamt och förvirrande så har jag också ett tydligt minne av allt engagemang som fanns från andra studenter. Det finns liksom ingenting som stoppar studenter från att åtminstone försöka, oavsett om det handlade om en mottagning, eller en sittning på zoom. Kanske är det också därför det känns lite extra pirrigt att vara tillbaka på campus igen när allt faktiskt kan bli verklighet. Ja ni får absolut skratta åt att jag glamoriserar det tråkiga i vardagen, men det är till och med lite charmigt att mötas av en alldeles för lång kö till mikrorummet? Absolut inte varje dag, men ibland. 

Jag tror att det här med att vara student lite är som att existera i en bubbla. För om vi ska vara helt ärliga så finns det inte riktigt någon annan tid i livet där man får vara vuxen och barnslig samtidigt. Det känns lite mindre jobbigt att navigera i vuxenvärlden när man samtidigt får gå klädd i ovve, dricka fulvin och dansa med kompisar tills fötterna inte längre orkar ett steg till. Bubblan finns liksom alltid där för att hålla en om ryggen, vad som än händer. 

Så studentlivet, tack för allt som varit, och tack för allt som kommer att vara – det här är mitt kärleksbrev till dig.

Rulla till toppen