Vare sig man vill det eller ej, äger ett armbandsur för att hålla koll på tiden eller brukar fråga en kompis, så kommer existensen ikapp en… Vissa dagar mer än andra givetvis, och just födelsedagen kan verkligen vara en dag då man blir starkt konfronterad. Ett år till, till mig? Jo, man tackar och bockar. Det är en sån existentiell typ av dag då man verkligen inte vill att det ska handla om en själv, men samtidigt också att det bara ska göra det – lite som den där huvudkaraktären i dramatiska berättelser som “inte vill vara en del av dramat” trots att händelserna egentligen utgör 99% av dennes personlighet. Så där kan man nästan känna fler gånger än man skulle vilja erkänna… För man vill ju vara där, där livet händer (tack, Ikea). De här små momenten då man känner sig lite som en huvudkaraktär, och som att världen, om ens för någon liten minut, låter en sån där extra stark solstråle skina lite på en genom molnen. 

Precis som alla andra födelsedagar som passerat förbi sedan jag lärt mig innebörden av ordet “stolthet”, säger jag alltid till alla att “nej, jag vill inte ha något” och “nej, jag vill inte fira”, och sedan givetvis finna mig i den här lilla sorgen över att det kanske ändå hade varit roligt att göra något. Är det så här det är att vara vuxen alltså – att egentligen vilja ha tårtkalas med ljus och ballonger men inte våga säga det? Vad är det här andra jätteviktiga som man tänker sig missa medans man blåser ut sina ljus, sluter ögonen och låter sig själv få önska lite? Kanske är det just det ögonblicket man är rädd att missa, det ögonblick då vuxenlivet kommer och knackar på dörren och fråga, “Anja, ska du med eller?“ Om jag ska med? Ja, jag antar väl det, men vad tar man med sig?

I år bestämde jag mig för att fira min födelsedag själv. Det bara kändes rätt! Spendera är kanske ett mer korrekt ord, men det går väl att diskutera den subjektiviteten. ”Vilket movie-moment” sa min vän, när hon frågade hur jag hade tänkt spendera kvällen och mitt svar var att jag skulle sitta själv i soffan med vin och skriva min krönika. Ja, är det någon gång jag skamlöst kan få unna mig ett sådant huvudkaraktärsmoment så är det väl ändå på min födelsedag. Jag menar, hur många ordentliga movie-moments får man under sin livstid egentligen? Oavsett vad man väljer att kalla den här födelsedagskvällen så hade jag en tydlig plan, vilket är det viktigaste. 

Jag gick till Bolaget och letade upp ett “dyrt” vin för 129 kr och efter det vidare till mataffären, för ost skulle jag givetvis ha. Det fick bli en billig brie (det handlar om balans). När jag sedan kom hem blev det lite oklart vad exakt jag hade tänkt äta till middag, men ost och vin hade jag i vilket fall. Jag slet bort folieremsan på flaskan och såg att den givetvis hade en sån där riktig jävla kork (en så kallad “vuxenkork”). Jag lyckades ändå ganska snabbt rota fram min papegoj-flasköppnare jag köpt i Spanien för 1 euro cirka år 2014 och kunde påbörja den aggressiva processen att vrida ner öppnaren genom korken, sittandes på knä, med flaskan inklämd mellan låren. Jag vet inte vad exakt som gick fel i processen, men korken blev bara smul och det tog extremt lång tid att slita den ur flaskhelvetet. Jag hällde upp ett halvt glas, tog en lite för stor klunk och försökte verkligen ignorera korksmulorna när jag påbörjade min lilla vuxenstund efter att ha kämpat mot den barnsäkra flaskan. 

Telefonen avbröt min fantastiska middag (som det även hade tillkommit riskakor med ranchsmak till). Det var pappa som ringde och grattade glatt, men tyvärr fick han sig bara ett “usch, sluta, jag är gammal” tillbaka. Jag vet inte om han försökte muntra upp mig eller bara ge mig en tankeställare, men han hade mycket att säga gällande det här med ålder. “Det är ju lite av en paradox, det här med att bli äldre”, sa han. “Som med svarta hål, du vet. För du kommer liksom aldrig fram till det här du går och väntar på.” Nähä? Vinet hade hunnit göra sitt så jag kände mig nästan lite tyngdlös och flytande, långsamt påväg in i mitt svarta hål. Men ja, det är väl det som är mest irriterande, eller störande, eller kanske bara rent utav antiklimaktiska med vuxenlivet – att det inte händer så jävla mycket. Och händer inget, så får man väl ta saken i egna händer. Packa vuxenväskan med sånt man tycker är kul, så att säga!

Så vad tar en snart före detta studentkrönikör med sig på sin resa? Ost och vin? (Vin med skruvkork då, eller ännu bättre – på box.) Kanske några tårtkalas och en och annan gråtstund för kontrast? Några bra skämt, några dåliga, och även ett par mörka. Jag sparar givetvis lite plats åt några extra starka solstrålar som kan skina över mig när jag behöver det som mest, för visst är det viktigt att få känna sig lite speciell ibland, trots att det kan vara jobbigt att erkänna det.