STUDIETID
När Kristian Sandahl började på D-linjen vid Linköpings tekniska högskola hösten 1978 var det till ett program som fortfarande befann sig i sin uppbyggnadsfas. D-linjen hade startat tre år tidigare som Sveriges första civilingenjörsutbildning med inriktning mot datateknik. Programmet bestod då av två klasser om 30 studenter vardera och skulle med tiden komma att utvecklas till det som idag är Datateknikprogrammet vid Datateknologsektionen. Utbildningen innehöll till en början ett stort inslag av matematik och fysik, men även några kurser inom datalogi. Datalogi finns kvar som ämne i forskarutbildningen, men på grundutbildningsnivå använder vi numera termerna datateknik, datavetenskap och informationsteknik.
Parallellt med studierna engagerade sig Sandahl i studentlivet. Han var tidigt involverad i mottagningen av nya studenter och tog rollen som vad som i dag kan liknas vid en fadderigeneral och är känd på D-sektionen som den första STABEN-generalen. Men det här är sanning med modifikation. STABEN fanns nämligen inte ännu, däremot var han den första generalen som fanns beskriven i stadgarna för D-sektionen. På den fanns inte samma struktur eller symbolik kring fadderverksamheten som idag. Man hade ingen stass och inte heller ingick man i någon “karaktär”. Tillsammans med 13 andra faddrar ansvarade han för både planering och genomförande av introduktionsveckorna. Mottagningen var mer traditionell och liknande vad som idag är känt som en “Nollning”, med fokus på evenemang av enklare slag.
Våren 1979 var han redaktör för D-linjens sidor i LiTHanian, idag motsvarar det här en post i D-sektionens Info-utskott, som ansvarar för DaxRedax. Han var dessutom ordförande i D-linjens styrelse och var med och tog initiativ till att starta DÖMD. En verksamhet som uppstod i ett vikande intresse för det dåvarande esteriet. Festeriet hade tidigare anordnat eventet “Datafesten”, som beskrevs av Kristian som ett skämtsamt dejtingarrangemang. Intresset minskade med åren och verksamheten var på väg att avvecklas. I det läget tog fyra nya “glada nollor”, som Kristian beskriver det, initiativ till att ta över – något Sandahl valde att stödja, trots viss skepsis till deras idé: En pilkastningstävling! “Jag tyckte det var konstigt, men jag ville inte blanda mig i, för att uppmuntra deras kreativitet”, berättar han. Evenemanget visade sig bli uppskattat och lever kvar än idag.
KARRIÄR
Kristian Sandahls väg in i akademin började med ett examensarbete 1983, dock inte helt enligt plan. Han hade tänkt söka en handledare, men hamnade på väg till dennes kontor av en slump hos en annan, Sture Hägglund. Arbetet kom att handla om det som då var ett framstående område inom artificiell intelligens; expertsystem. Dessa system syftade till att härma mänskligt resonemang genom att använda logiska slutsatser för att fatta beslut, man skulle kunna se det som en tidig form av regelbaserad AI.
Sandahl arbetade med flera tillämpningar av expertsystem, bland annat för blodcentralen, Volvo Flygmotor, Pharmacia, ABB, samt prototyper till Försäkringskassan. Det fanns en tydlig optimism kring tekniken och parallellerna till dagens AI-boom. “AI var framtiden då – precis som nu,” berättade han och konstaterar att dagens utveckling väcker frågor om juridik och ansvar, särskilt när tekniken integreras i nästan alla typer av mjukvara. Han uttrycker också att “Det är för mycket som investerats för att man ska kunna backa nu!”
Efter examen valde han att stanna kvar vid Linköpings universitet, inte av en förutbestämd akademisk ambition utan för att det var det enda sättet han kunde fortsätta arbeta med den här typen av teknik i praktiken. Han påbörjade forskarstudier och kombinerade det akademiska arbetet med ett engagemang i Linköpings studentspex där han var spexdirektör i två år och utöver detta bidrog han även till manusförfattandet.
Hans forskningsfokus kom med tiden att skifta mot storskalig mjukvaruutveckling, särskilt med inriktning på organisation och metodik. Det blev också grunden till hans involvering inom kurser kopplat till programvaruutvecklingsmetodik, redan 1984 var han examinator.
Kristian sade upp sig innan licentiaten var klar och jobbade mellan 1986-87 på EPITEC. Han återvände sedan till universitetet för att disputera 1992 efter en forskarutbildning som enligt honom hade en annan typ av akademisk frihet än idag. “Det var inte ovanligt att det tog tid. Man fick möjlighet att verkligen sätta sig in i sitt område på djupet,” berättar han.
Efter disputationen lämnade han universitetet för en period och började arbeta på företaget Epitech. Senare rekryterades han till Ericsson Research där han arbetade med kvalitetssäkring inom mjukvara mellan 1996 och 2001. “För att vara helt ärlig så brydde de sig inte om programvaruutveckling,” säger han. Universitetet erbjöd bättre förutsättningar för att arbeta med de frågor han var intresserad av.
Från 2007 tog han över huvudansvaret för PuMen (Programvaruutvecklingens Metodik) för D-sektionen, en kurs han vidareutvecklade och ansvarade för i många år. Han tog över efter att Uwe, den tidigare kursansvarige, lämnat över till en doktorand, som i sin tur lämnade stafettpinnen vidare till Sandahl. Enligt kollegan Christoffer Kessler var han “född att ta kursen”. Nyligen har han lämnat över kursen till efterträdaren Buffoni.
FRAMTID
Efter närmare fem decennier vid Linköpings universitet närmar sig Kristian Sandahl nu pensionen. Under det senaste året har han trappat ner sin tjänst till 20 procent, men är fortfarande aktiv inom både forskning och handledning.
I dagsläget är han handledare för tre doktorander och engagerad i en större forskningsgrupp med cirka 40 medlemmar vid fem universitet, med fokus på digitalisering i programvaruintensiva företag. I Linköping är fokuset på kvalitetssäkring i AI-system. Han leder ett av forskarteamens arbete, men har påbörjat processen att hitta en efterträdare som kan ta över ledarskapet efter att hans doktorander disputerat.
Under vårt samtal kommer vi in på de senaste “framstegen” inom AI, särskilt kring språkmodeller som ChatGPT. Sandahl konstaterar att modeller av detta slag givetvis är intressanta ur ett forskningsperspektiv, men betonar också att vi ännu inte har full förståelse för deras långsiktiga effekter. Det är ett område där det återstår många frågor, framförallt juridiskt!
När frågan kommer upp om vad han kommer att sakna mest från tiden vid universitetet, svarar han utan tvekan: doktorandhandledningen. Han förklarar vidare att det är trevligt att få lära känna dem och följa dem i sina motgångar och framgångar.
Även om han planerar att arbeta klart året ut är övergången till pension redan påbörjad. Vad som väntar är en mer återhållsam vardag. Han berättar att han har en sommarstuga att tillbringa tid i och dessutom har också ett intresse för att sjunga börjat blomma ut! Klassisk sång, närmare bestämt, som han nu tänker ägna mer tid åt.